Kategoriarkiv: Krönikor

Ett stort beslut

koksoversiktDet har varit som att dra ut en tand. En lång och ganska smärtsam process då jag ideligen varit där och petat lite på det onda. På något sätt inte riktigt kunnat låta bli trots att det varit smärtsamt. Igår gjorde jag det äntligen. Bestämde mig för att låta det blöda ett kort tag för att det snart ska kännas bättre.

Jag har beslutat mig för att sälja min första egna lägenhet. Lyan som jag renoverat med omväxlande förtjusning, frustration, tandagnissel och sprittande entusiasm. Platsen som varit min grund och bas även när jag flackat runt. Stället dit jag alltid kunnat återvända. Där jag varit himlastormande och storskrattande lycklig och lika förtvivlad. Nu gör jag mig av med den. Det är dags att samla ihop mig, skapa en ny bas och öppna upp för något nytt.

Det låter kanske som att jag överdramatiserar. Kanske gör jag det också. Men för mig är det här en större sak än att byta stad och karriärsinriktning. Det överstiger vida den eventuella osäkerhet jag känner inför att resa ensam till andra sidan jordklotet (det är, om jag ska vara helt ärlig, inte något jag tycker är läskigt alls). I min värld är det här att rycka upp det lilla rotsystem jag lagt mig till med i en förhoppning om att hitta lämpligare jordmån.

Önska mig lycka till.

…………………..

I´ve decided to sell my first own apartment. This is a big decision for me. Wish me luck.

Annonser
Taggad , ,

Singeltjejens renoveringsproblem

BrushHan började strippa i hallen framför mina ögon. Målaren som glidit in i min lägenhet med en flaska rödvin i ena handen och penslarna i den andra. Helt plötsligt befann jag mig ensam i en liten lägenhet tillsammans med en okänd man som uppenbarligen hade amorösa planer som jag inte räknat med.

Det började nog så oskyldigt. Vi hade bott grannar ett år när jag köpte en lägenhet med renoveringsbehov. Jag hade skaffat mig ett godkännande om att ta bort väggen mellan klädkammaren och köket i den nya lägenheten och sökte med ljus och lykta efter någon som kunde hjälpa mig att riva väggen. När jag träffade den trevlige målargrannen i trappuppgången passade jag på att fråga honom om han hade någon kollega i byggbranschen som skulle kunna tänka sig att ta sig an jobbet. Det hade han inte, men när jag bett honom om lite målartips till andra rum skyndade han sig att erbjuda sina tjänster. Det skulle gå fortare för honom som hade tolv års erfarenhet, försäkrade han. Jag behövde inte betala något, bara bjuda honom på middag. Sagt och gjort, vi bestämde att han skulle komma hem till min nya lägenhet ett par dagar senare och jag funderade på vilken restaurang jag skulle bjuda ut honom på.

Det är när jag berättar det här som mina killkompisar normalt börjar himla med ögonen, titta klentroget på mig och frusta: ”hur blåögd får man vara?” Det kanske jag var, för jag anade aldrig att målargrannen skulle skynda sig ur kläderna direkt innanför ytterdörren. Tack och lov fick han strax på sig målarmundering istället, men då trappade han upp charmoffensiven och pepparade mig med komplimanger för mina rödmålade tånaglar, mitt utseende på det hela taget och berättad hur ”gullig” han tyckte att jag var. För att det inte skulle råda några som helst tvivel om vad han hade i kikaren kryddade han det hela med detaljer om hur misslyckat sexlivet mellan honom och hans flickvän var.

Jösses… Jag, som inte hade några som helst planer på att bli intim med honom, kunde inte få ut honom fort nog. Den utlovade middagen fick bli hämtmat och när han kom tillbaka för nästa strykning såg jag till att ha sällskap. Det bör kanske påpekas att jag verkligen försökte få honom att avstå från ett andra besök, men han envisades.

Det har sina sidor att renovera en lägenhet som singeltjej.

En annan hantverkare hade med sig flickvännen i släptåg första gången han dök upp. Det var uppenbart att hon skulle se vad det var för tjej hennes kille skulle hänga hos framöver. Jag kan inte påstå att jag var mitt läckraste jag där jag hasade runt i färgöversållade arbetskläder, men det spelade ingen roll. Med tanke på hur svartsjuk hon verkade tror jag inte att det hade spelat någon roll hur jag sett ut. 

Den svartsjuka flickvännen satte grova käppar i hjulet. Pojkvännen skulle hjälpa mig att ta bort det gamla köket och sätta upp det nya, vilket på förhand inte verkade vara något särskilt tidskrävande jobb. Det tog evigheter, trots att jag monterade ihop de olika enheterna själv Flickvännen ringde nämligen efter någon timme varje gång killen var där och krävde att han skulle komma hem. En inte alltför vild gissning var att hon ville förhindra att pojkvännen och jag skulle hitta på något annat än att riva kök. Suck. Hade hon någon gång testat att bo månader i ett renoveringsobjekt skulle hon aldrig ha kommit på tanken. Det enda som fanns i mitt huvud i det läget var att få lägenheten beboelig. Suck igen.

Det har sina sidor att renovera en lägenhet som singeltjej.

…………………..

A short text about the difficulties you can face when you´re hiring handy men as a single girl. Actually, the difficulties I faced myself a few years ago.

Taggad , , , , , , , ,

En inredningskatastrof

Jag skulle kunna skriva att jag alltid gör smarta val i inredningssammanhang. Att allt jag köper på något magiskt sätt passar ihop och att jag alltid hittar rätt kulörer i färghandeln. Men det vore att ljuga. Det är visserligen extremt sällan jag ångrar något köp eller inredningsinfall, men ibland blir det väldigt, väldigt fel. Som den gången jag fick för mig att omvandla min ena köksvägg till ett strilande silverregn.

Kökets övriga väggar stod i skarp kontrast till de mörkbruna skåpluckorna och den rostfria diskbänken. Ljust och frääääscht men en aning opersonligt. För att inte krympa rummet visuellt ville jag emellertid inte måla om alla väggarna utan bara en. Däremot var jag inte sugen på någon fondtapet, så jag gick både länge och väl och funderade på vad jag skulle hitta på istället. När idén om att hälla färg längs väggen dök upp tyckte jag att den kändes både nytänkande och spännande. Sagt och gjort! Jag inhandlade färg i två grå nyanser och en silvrig variant.

Vad som sedan hände är historia. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag skred till verket dagen efter en mardrömsresa hem från Köpenhamn. (Kan nämna att försenade anslutningståg, missat flyg och inställda tunnelbanelinjer var några av ingredienserna. Resten får ni föreställa er själva). Jag var med andra ord inte på mitt soligaste humör när jag gick loss på väggen och penselrörelserna var kanske inte så välavvägda som de skulle ha varit en annan dag. Oj vad det rann! Men inte likt det strilande vårregn jag föreställt mig i tanken utan totalt okontrollerat i ojämna rännilar som bara såg värre ut ju mer jag försökte rätta till dem.

Efteråt försökte jag trösta mig med att jag snart skulle vänja mig vid resultatet. Att det nog inte var så illa som jag trodde utan kanske till och med såg coolt ut? Men nej. Dödsstöten för väggmålningen kom när min dåvarande pojkvän såg resultatet för första gången. ”Det var ju tur att du inte valde röd färg i alla fall”, kommenterade han. ”Då hade det sett ut som om grannen på våningen ovanför begått ett lustmord!” Efter det startade operation återställa väggen.

Jag sandpapprade den i flera omgångar och målade över de tilltufsade rännilarna med flera lager vit färg, men det hjälpte inte. De lyste envist igenom färglagren som en slags misslyckad relief. Det slutade med att mina föräldrar förbarmade sig över mig och hjälpte mig att tapetsera över hela härligheten med wall cover för att trolla bort ojämnheterna. Sedan dess har väggen varit helvit i väntan på nästa snilleblixt. Förhoppningsvis kommer den att vara mer framgångsrik. För jag har inte gett upp. Ibland måste man göra fel för att sedan hitta rätt.

Vilka inredningsmissar har ni gjort? Skriv gärna och berätta:)

My parents helping me fix the disasterous wallNågra bilder från räddningsaktionen. Är evigt tacksam!

……………………

Sometimes you have to take chances to win big. One of my biggest mistakes when it comes to interior design was to drip colour all over one of my kitchen walls. Disaster! I tried different ways to get rid of the colour but nothing helped until my parents helped me cover it all with a thick sort of wall paper. I will be grateful forever! I haven´t given up on the wall project though. Some day I will figure out the best way to use it:)

Taggad , , , , , ,

Boendet som statusmarkör

Hemmet har blivit något som signalerar vilka vi är. Vad vi tycker är viktigt och vad vi tycker om. I Stockholm är själva bostadsområdet en viktig statusmarkör. På i princip alla fester jag varit på i stan har konversationen förr eller senare berört vilken stadsdel man bor i. Det sätter en på kartan, inte bara geografiskt utan även socialt.

Att någon har en lägenhet i ett exklusivt område signalerar att personen har god ekonomi. Det säger dessutom en hel del om vilka värderingar man har om man väljer att bo på Östermalm eller Söder. Om man har en bostadsrätt eller hyreslägenhet.

Det där kunde verkligen störa mig medan jag bodde i Stockholm. Den absoluta vetskapen om att jag blev bedömd och placerad i en hierarki efter mina materiella tillgångar. Efter hur mycket pengar folk gissade sig till att jag hade. Jag menar, borde det verkligen ha så stor betydelse för någon jag just träffat?

Här i Gävle har det bara hänt en gång att en person försökt klassificera mig efter vart jag bor. I det aktuella fallet var det inte frågan efter bostadsadressen som fick mig att vädra statushets. Det var den frågandes blick, tonfallet och hennes smått överspända behov av att hela tiden visa sig duglig och kompetent som avslöjade vad hon var ute efter. Fullständigt onödigt eftersom Gävle dels är betydligt mindre segregerat områdesmässigt än Stockholm och adresser därför inte säger lika mycket. Dels för att jag inte kunde bry mig mindre om vart hon bor i förhållande till mig. Sättet på vilken frågan ställdes befäste bara min övertygelse om att hon är en person jag har ytterst lite gemensamt med. Svaret på den satte förmodligen griller i huvudet på henne.

Samtidigt måste jag erkänna att inte heller jag är helt opåverkad av statustänket. När jag hör att någon bor i en, för mig, sympatisk del av StockholmQuote så kurrar jag gillande inombords. Det indikerar ju att vi kan ha en del gemensamt. Men, och det här är viktigt, vart någon bor är enbart en reflektion jag gör vid ett första möte. Det avgör inte vilka jag väljer att umgås med.

Jag har en del vänner som tjänar så bra att de i stort sett kan unna sig det de vill. Andra vänder och vrider på varenda krona och kämpar för få ekonomin att gå ihop. Gemensamt för dem alla är att de inte dömer människor efter vilken ekonomi de har. Eller i vilket bostadsområde de bor.


Taggad , , ,

Överlevnadsguide i lägenhetsdjungeln

Skärmdump från hemnet.

Okej, jag erkänner. Jag är en Hemnet-knarkare. Jag gillar att scrolla mig nerför listorna på utbjudna hem, frossa i inredningsinspiration och klura på vart jag helst skulle vilja flytta in. Bygga luftslott och drömma.

Att verkligen vara på jakt efter nytt boende kan vara lika frustrerande och jobbigt som roligt. Det finns så många fällor man kan gå i, penningstinna motbudgivare och luriga mäklare där ute. Men genom att genomskåda de förskönande beskrivningarna av lägenheterna slipper man åtminstone spilla tid på visningar av ointressanta objekt. Själv har jag genom surt bortkastade timmar på totalt ointressant husesyn lärt mig att tolka bostadsannonserna så här:

Om bostadsannonsen bara innehåller bilder på husfasaden och omgivningarna ackompanjerade av målande beskrivningar av den vackra naturen i närheten drar jag åt mig öronen. Det brukar nämligen betyda att lägenheten är ett riktigt råtthål. Är du inte beredd att kasta in en handgranat och börja renovera från grunden så se dig om efter något annat.

I behov av renovering eller renoveringsbehov brukar betyda samma sak som ovan, beskrivningen är bara ihoptotad av en mer sanningsenlig skribent…

En lägenhet som enligt mäklaren är i behov av ytrenovering är förhoppningsvis rätt fräsch i grunden. Men medan vattenskador, ohyra och andra otäckheter förhoppningsvis lyser med sin frånvaro kan du räkna med att tidigare ägare gjort färgblinda inredningsval. Eller är kattägare. Eller rökare. Eller alltihop på samma gång. Om du köper den här lägenheten så var beredd på att kavla upp ärmarna och gå lös med både färg och tapet.

Trevlig betyder egentligen ingenting i inredningssammanhang. Det är ett ord som tas till i brist på annat att skriva. Den här lyan är bostadsmarknadens motsvarighet till Blå-vitt. Det vill säga ett helt okej köp men efterlämnar en längtan efter något mer. Det kommer att krävas en rejäl insats för att sätta en personlig prägel på boendet.

Enligt min erfarenhet finns det emellertid några beskrivningar som också håller vad de lovar. Pålitliga markörer för fina lägenheter är beskrivningar som toppklass, charmig och personlig, välplanerad, yteffektiv, måste ses, kvadratsmart, nyrenoverad och, favoriten, något utöver det vanliga. Risken för en skenande budgivning är emellertid överhängande. 

Vad man sedan väljer att titta på är förstås upp till var och en. Många sunkiga lägenheter kan vara riktigt bra köp om priset blir det rätta och man är beredd att lägga de pengar som krävs på en renovering. I lyckade fall blir en till en början nedgången lägenhet i upprenoverat skick en bra investering som kan ge härligt klirr i kassan vid försäljning.

Själv valde jag att köpa en trevlig lägenhet utan vare sig charm eller personlighet men med en massa potential. Nu, x antal arbetstimmar och kronor senare skulle jag beskriva den som personlig och optimalt planerad. Så lycka till i lägenhetsjakten!

Taggad , , ,

Tantigt är trendigt

Ju längre jag lever och ju fler erfarenheter jag samlar på mig desto svårare får jag att se världen i svart-vitt. Istället framträder en massa gråskalor och fina nyanser omkring mig. För let´s face it- det går alltid att se på saker och händelser ur olika perspektiv. Numera aktar jag mig noga för att tvärsäkert säga att jag aldrig skulle göra ditt eller datt. Jag har alldeles för ofta fått äta upp det i efterhand. 

Gamla porslinsdjur kan vara roligt kitschiga.Just nu är det särskilt uppenbart på inredningsfronten. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att fastna för saker jag tidigare skulle ha skytt som pesten.

Jag nyper med välbehag i second handbutikernas hemvirkade spetsdukar och korsstygnsbroderade kuddar, tycker att gamla porslinsdjur är kitschiga på ett alldeles underbart sätt och har till och med köpt mig en sådan där glaskula med konstgjord ros i. Inte ens kopparbunkar eller furudetaljer skrämmer slag på mig längre. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att det är trendigt att vara lite tantig. Vad sjutton är det som händer?!?

Jag tror det beror på att allt går i vågor. Vi dras till det som känns nytt och spännande och som på något sätt står i kontrast till det vi är vana vid. För att något ska kunna bli inne igen krävs det emellertid att det först varit så out of fashion att vi inte ens kunnat tänka oss att ta i det med tång. Först då är vi redo att älska det. Igen.

 

Färgstarka virkade plädar

För några år sedan hade vare sig gamla porslinsdjur eller virkade filtar av mormorsrutor kommit innanför min dörr. Nu blir jag på gott humör av små bambifigurer och skulle gärna ha en egen på nattduksbordet. Dessutom drömmer jag om att virka min egen filt-jag som inte ens kan virka. Bilderna kommer från Styleroom och Flickr. 

Drömmen om ett bibliotek

Tänk dig ett rum fyllt av böcker. Rad efter rad med just dina favoriter. En brasa som sprakar så där hemtrevligt i ett hörn. Utsikt över sjön genom det spröjsade fönstret. Att få sitta där, uppkrupen i en fåtölj med fötterna bekvämt placerade på en fotpall, med en kopp kaffe på armlängs avstånd och en god bok i knät. Det har jag drömt om i flera år, om att ha ett eget bibliotek. 

Jag har varit nöjd med att fantisera om hur det skulle se ut och hur det skulle kännas att befinna mig i det. Däremot har jag inte gjort något för att förverkliga den där drömmen, bara haft den som ett mentalt rum där jag kunnat tanka energi från brasan och varit nöjd med det. Tills helt nyligen. Helt plötsligt vill jag verkligen ha det där biblioteket. 

Nu har jag inte plats för det och är inte beredd att flytta ut ur stan för att få ett extrarum och den där utsikten över sjön, så det måste bli ett bibliotek i mindre skala- en läshörna. Vardagsrummet är redan avdelat för att ge utrymme för den. Det finns plats för ytterligare en bokhylla och jag vet precis vilken fåtölj jag vill ha. Med en riktigt bra läslampa och ett litet avställningsbord kommer det att bli jättemysigt. Det är en långsiktig plan, men att planera och fundera på hur det ska se ut är verkligen jättekul! Dessutom känns det bra att införliva en del av drömmen i mitt liv. Så bra att jag planerar att göra det på fler områden. 

Vad har ni läsare gjort för att anpassa era drömmar till era inredningsförutsättningar? Skriv gärna och berätta!

Saker som betyder något

När min farmor levde var hon väldigt mån om att ge oss barnbarn saker som skulle påminna oss om henne när hon gått bort. Adventsljusstakar att sätta i fönstren och efterrättsskålar är bara några av sakerna hon gav bort med orden ”så kan ni tänka på farmor när ni använder dem”. Som om hon var rädd för att bli bortglömd. Hon hade inte behövt oroa sig.

Farmor var en parant dam med blixtsnabba repliker. Ibland var de vassa, men farmor hade ett varmt hjärta och mycket humor. Hon berättade de fräckaste fräckisarna och fick mina kompisar att sätta i vrångstrupen med sina kraftuttryck. Min farmor var en person som man inte glömmer om man lärt känna henne, oavsett om man har saker som påminner eller inte. 

Däremot gillar jag att omge mig med ärvda saker och föremål som har en historia. Man får ett särskilt förhållningssätt till dem som man aldrig kan få till nyinköpta grejor. 

I köket har jag en gammal radio efter min morfar. Den fungerar fortfarande, si så där 60 år efter att den inköptes, men har ett skrälligt ljud och är sällan igång. När jag invigde den i min nuvarande lägenhet råkade jag ratta in en kanal med hip hop. Det kändes nästan surrealistiskt att den musiken kom från den gamla radion, att det över huvud taget var möjligt. Det var en härlig känsla som gav perspektiv åt tillvaron. Nu står radion där som en prydnad och som ett minne av morfar som gick bort när jag var sju år.

 Jag tyckte otroligt mycket om min morfar. Han var en sådan där vuxen som ser barnen omkring sig och får dem att känna sig viktiga. Mig lärde han att rita hästar och berättade spännande historier om djur som bott på gården tidigare. Dessutom hade han vanan att dricka kaffe på fat och puffade så där hemtrevligt på en pipa efter maten. Jag kommer nog alltid att tycka att det är något speciellt med de som röker pipa.

I vardagsrummet har jag ett enormt gammalt skåp som också kommer från mormor och morfars hem. Det krävs flera starka karlar för att rubba det ur fläcken och är helt ljuvligt med svängda trädörrar och intarsia-dekorationer. Mormor hade det i finrummet och förvarade sitt allra finaste porslin och silverbesticken i det. Hos mig har det delvis omskolats till linneförråd, men det är en ren fröjd att ställa in vinglasen i mellanskåpet. Jag tror att mormor skulle ha gillat det.

Ett av mina mer ljusskygga arvegods är en tavla från farmor. Den föreställer en grupp människor som badar intill en kvarn, alla mer eller mindre nakna. Den är tecknad med burlesk humor och som liten var jag fascinerad över hur olika kropparna såg ut beroende på hur gamla personerna var och hur väl de höll vikten. Som fyraåring var tavlan faktiskt det första jag kollade in när jag kom hem till farmor. Sedan tioårsåldern har jag mest tyckt att den är genant, men farmor testamenterade den till mig och nu står den väl dold i min garderob. En kompis tjöt av fröjd när hon fick syn på den och krävde att jag skulle sätta upp den på väggen, vilket jag faktiskt funderar på att göra. Den är ju trots allt en del av min historia. Och varje gång jag ser den ska jag tänka på farmor.

En pryljägares bekännelser

En gång var jag utan duschdraperi i flera månader. Kanske inte så konstigt om det inte vore för att jag verkligen behövde ett duschdraperi i mitt dåvarande badrum. Det var väldigt litet, så duschandet blötte ner både toalettstolen och golvet intill badkaret.

Problemet var att jag hade skapat mig en bild av det draperi jag ville ha, men det verkade inte finnas i verkligheten. Jag sökte i månader efter ett genomskinligt duschdraperi med fyrkantigt mönster innan jag till sist hittade det perfekta hos ROOM i Stockholm. Lycka!

En annan gång fyndade jag en telefonstringhylla på loppis. Teaken var felfri och det svarta gallerunderredet hade ovanliga korslagda stänger. Egentligen hade jag ingen användning av hyllan då min telefon var av den vägghängda typen. Men medan jag stod där kom jag på att den skulle bli ett fint sängbord om jag bara hittade en likadan att sätta på andra sidan sängen. Så jag köpte den och en flerårig jakt på en make tog sin början.

Jag vet inte hur många stringhyllor jag kikat på utan att hitta någon med rätt stringmönster undertill. Jag kan bara säga att de varit väldigt, väldigt många. Ett tag funderade jag på att ge upp och köpa två av en vanligare sort istället. Men dels tyckte jag inte att de var lika snygga och så hade jag fått en golvstående hylla i samma stil som den första. Jag ville inte ge upp.

Så en vår, flera år senare, råkade min dåvarande pojkvän sparka till något på golvet i en second hand-affär på Söder. –Vad är det där?, frågade han. Och där nere på golvet, halvt dold under ett litet bord, fanns en exakt likadan stringhylla som den som tålmodigt väntat hemma i mitt förråd! Hyllan kostade nästan 20 gånger så mycket som den första, men kändes som ett lika stort fynd. 

Min senaste prylförälskelse var en djupröd kudde från Indiska som jag fick syn på i en inredningstidning. Framsidan var översållad av tätt ihoppackade filtrosor, vilket fick den att se ut som en hel rosenbukett. Helt underbar! När jag kikade in i Indiska-butiken i min hemstad visade det sig emellertid att de inte skulle få hem kudden över huvud taget. De sa också att det hade varit fler som fråga efter den och att den var väldigt populär. Då vaknade min jaktinstinkt. Jag skulle ha den där kudden- kosta vad det kosta ville!

Jag ringde Indiska-butiker i både Stockholm och Sundsvall och försökte förmå dem att lägga undan en kudde åt mig när första leveransen kom. Men de anställda var stenhårda. De ville ge alla samma chans att köpa en kudde, eftersom den varit så efterfrågad. Till sist lyckades jag övertyga en kassörska att lägga undan en åt mig. ”Jag lovar, det finns INGEN som skulle sätta större värde på den än jag”, vädjade jag med mild desperation i rösten. Och jag måste skamligt nog erkänna att jag trodde på det själv. Numera ligger kudden på min säng och jag är fortfarande lika förtjust i den som när jag såg den första gången. Detsamma gäller duschdraperiet och de två omskolade sängborden.

Mitt inredningsintresse bygger till stor del bygger på jaktinstinkt. Jag älskar att leta efter något speciellt som skulle passa perfekt hos mig. Jag tycker inte att man ska nöja sig förrän man hittar exakt det man vill ha till ett pris som passar plånboken. Ett substitut blir sällan lika bra, utan är ofta lika irriterande som ett gruskorn i skon.  

%d bloggare gillar detta: